Osäker

Mitt politiska bloggande har tvärstannat innan det knappt ens hann börja. Luften har gått ur mig i takt med att den vitala samhällsdebatten drabbats av detsamma.

Mitt tidigare parti, centern, har nyliberaliserats och slaktat sina heliga kor, likformat sig till döds. Mitt "nuvarande" (betalade medlemsavgiften för 2010 men börjar ångra mig), miljöpartiet, har ledare som krampaktigt står och ler tillsammans med företrädare för en politik de tror mindre på än den regering de ska försöka slå.

Idédebatten är död. Kompromisser fastlagda innan väljarna fått säga sitt. Sorgligt är det.
Lite handfallen står jag i min trädgård och känner allt mindre lust att slåss för organisationer som vägrar stå för någonting, som hela tiden nervöst sneglar på en medelklass som likt en treåring lägger sig på marken och skriker så fort en tank bensin kostar några kronor mer.

Likt Rosseau har jag börjat odla min trädgård och bryr mig allt mindre om pajaserier utanför den. Dock har jag skänkt pengar till Feministiskt Initiativs kampanj på twitter för bidrag till röstsedlar. Det enda partiet utanför blockcirkusen med seriösa verklighetsbaserade idéer och som dessutom vågar stå för dem. Antagligen kommer jag också använda en sådan valsedel i september. Blockcirkusen betalar jag ingen biljett till, för där finns bara clowner, inga akrobater.

Nytt valplakat från Alliansen?

Fotot taget av min goda vän Kristin, bosatt i Dubai. Och för att citera henne: "Ska man skratta eller gråta?" Tack Kristin!

Glöden, eftertanken, besvikelsen.

I går var första maj. Jag var ganska tankfull hela dagen. Jag fick mycket ur händerna, deklarerade, rensade pappershögar, städade, köpte trädgårdsmöbel på Ö&B, allt väldigt familjeorienterat.
Men mina tankar fanns på annat håll, ute bland alla dessa som valde att marschera under röda fanor, ropa ramsor och slagord.
En gång i tiden var det självklart för mig att vara där bland dem.
Min låga brann, jag sjöng Internationalen av övertygelse - jämlikhet och broderskap, krossa kapitalet!

Den sanning jag känner idag är liksom vad de flesta med tiden inser, att gråskalorna tar över och flyter ihop. Jag har mött få rent ondsinta kapitalister. Och få fridsamma och resonabla socialister. Min tro på ismerna har blivit lika urvattnad som en svensk blocköverenskommelse.

Samtidigt kan jag sakna glöden, kampen, viljan. Och tron på en Sanning. Jag förtvivlar fortfarande över obetänksamhet och ren dumhet men i grunden förstår jag att det i mycket få fall är cynism och ondska som driver någon som kämpar för sin tro, vad det än vara må.
Det man håller för sant och kärt kan dock fara iväg åt håll som man i sin iver att framhålla eller försvara tränger undan någon annan, i värsta fall skadar. Viljan att göra gott gör ont.
Vi ser det i mängden kapabla som fastnat i bidragsberoende, vi ser det i obotligt sjuka i köerna på arbetsförmedlingen som utförsäkras för att "hjälpas tillbaka".

Jag tror inte att Maud Olofssons, Fredrik Reinfelts och Sven-Otto Littorins övertro på arbetets allomfattande välsignelser för precis alla är uttryck för någon slags ondskefull slavdrivarmentalitet, möjligtvis en aning blåögd naivitet och knappa erfarenheter av egna tillkortakommanden. En välvilja som slår allvarligt fel i vissa fall och blir av ondo.

Eller förmögenhetsskatten som kommer återinföras om de rödgröna vinner valet (efter att de gröna givit upp motståndet ska poängteras, än en gång), en straffskatt på att du har haft mage att skrapa ihop lite mer slantar än andra, slantar som du redan betalat skatt på eftersom du i nio fall av tio tjänat dem genom arbete. En idé om att de som har ska hjälpa dem som inte har. Visst låter det rätt och riktigt, men två gånger på samma peng? Nja... En välvilja som slår fel och blir av ondo.

Jag är en man som älskar att fundera och resonera kring dessa ting, om hur vi ska leva i detta samhälle, om hur man tillsammans skapar en hysfad levadsmiljö för alla, mentalt, socialt och fysiskt. Jag kan bli (blir gärna, vet mina vänner...) känslosam i dessa diskussioner och kan fara iväg, i synnerhet om alkohol är inblandat... Dock studsar sällan argument även om så kanske verkar i stundens hetta. Men jag funderar ständigt, resingerar sällan. Känslomänniska, absolut!
I min andra blogg, den mer privata som jag enbart länkar till från facebook av just skälet att den rör mer privata ämnen än denna, blir jag gärna sentimental och pretentiös utan att skämmas.
Jag ser den lite som ett känsloexperiment, precis som denna är ett åsiktsexperiment.

En man som jag därför kan känna stor sympati med, en man som låter känslorna styra även i det politiska, är Marcus Birro. Utan att känna honom personligen har jag upplevt honom som en man med stort hjärta, där behovet att få och visa kärlek är själva drivkraften.
Jag känner väl igen mig i hans känslostyrda argumentation, jag känner igen hans sätt att öppenhjärtligt dela med sig av erfarenheter på det privata planet som ibland kanske sträcker sig lite längre än vad majoriteten skulle göra.
Den som följt honom känner till hans kamp att bilda familj, vi har i hans krönikor fått följa honom ända fram till graven där hans barn "som aldrig fick chansen att leva" ligger.
Han skriver nära och vackert, man känner det han känner och någon gång har jag till och med gråtit hans tårar. Jag är själv pappa, det är inte svårt att föreställa sig smärtan.
Tillslut blev han ändå pappa till, om jag minns det rätt, en pojke som heter Milo.
Det är också lätt att föreställa sig lyckan. Hans gränslösa kärlek till sin lilla familj lyser ofta igenom i hans texter. Som offentlig person har han också fört fram familjevärden som en viktig del av samhället. En god vilja, en vilja utöver det vanliga, med hjärta, sprunget ur till vissa delar dyrköpta erfarenheter.

Vi läste igår om hur Kristdemokraterna kraftsamlade i Uppsala med en tusenhövdad demonstration genom staden.
Göran Hägglund (eller någon i hans stab) kommenterade det hela på Twitter:

"På hemväg från Uppsala. Bra mobilisering. Uppgavs att det var ca 1000 personer på mötet som avslutade demonstrationen. Kylslaget med kul!"

Medveten om att Göran (eller någon i hans stab) brukar vara snabb med att replikera på kommentarer skev jag:

"Kom igen Göran, Uppsala... Alla vet att 90% av kd-anhängarna där är Livets ordare. Föga bekvämt för partiet..."

Mycket riktigt svarade Göran (eller någon i hans stab) kvickt:

"Nästan alla utsagor som börjar med "Alla vet..." är det något skumt med. Fördomsfull?"

Jag svarade:

"Bott i Uppsala. Läst teologi. Grottat med ganska trångsynta "bröder och systrar". Fördomarna låg inte hos mig..."

Göran (eller någon i hans stab) :

"Är det fler som inte borde få gå på politiska möten eller rösta i din värld?"

Som alla läst hade jag inte med ett ord sagt något om mötes eller röstförbud, men valde att plocka upp handsken, inte för att jag på något sätt står för det som påstods men för att kanske dela ut ett litet nålstick. Skrev:

"Tja...Sådana som jämnställer homosexualitet med pedofili till exempel..."

Göran (eller någon i hans stab) :

" ;-)"

Thats it! Vad den blinkande smileyn egentligen betydde blev jag inte klok på, så jag tillade:

"Du hade några av dem där, tro mig!"

Om det handlade om att jag ställde Göran (eller någon i hans stab) svarslös och "vann" diskussionen eller om Göran (eller någon i hans stab) inte längre hade tid för min ringa person låter jag vara osagt men någon mer replik kom inte.
Jag är, utan att ha varit där, tämligen övertygad om att mitt påstående stämde in på ett övertygande antal av mötesdeltagarna i Uppsala i går, även om jag kan ge Göran (eller någon i hans stab) rätt i att uttrycket "Alla vet..." är något man bör undvika i en seriös debatt.

Huvudtalare i detta möte som Görans (eller någon i hans stab) och min lilla minidebatt på twitter handlade om, var Marcus Birro. Enligt någon skribent, från vilket medium har jag glömt, höll han ett "brandtal" för familjen.
Enligt tidningen Världen idag, vilken står trosrörelsen nära, (där bland annat Livets ord ingår), vars artikel jag länkar till nedan, ska Birro bland annat ha sagt:

"Det borde egentligen vara förbjudet för föräldrar att skilja sig innan barnet fyllt två år!"

En appell som enligt tidningen fick applåder.

Så, där stod han, en av mina förebilder bland skribenter, framför människor som jämnställer homosexuella med pedofiler, kvinnor som gör abort med mördare o.s.v och talar om skilsmässoförbud och får applåder...
Att säga att jag är besviken är en underdrift.

Jag kan förstå hans vilja, till och med den menade godheten i hans vilja.

Men oj, Marcus, så fel det blev!

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=7530&Itemid=98

Arbetet, jobbet och den heliga sysselsättningen

Jag har länge funderat på vad det är som retar upp mig så till den milda grad med den borgerliga retoriken kring sysselsättningspolitiken.
En del av mig måste medge att de är något på spåren, allt för många kapabla lämnas därhän, därom råder knappast något tvivel.

Att den rådande politiken däremot gång på gång slår katastrofalt fel, med fler fattigpensionärer och cancersjuka på arbetsförmedlingen behöver inte ältas mer. Där är Alliansen så duktiga på att skjuta sig i fötterna gång på gång, så det är knappt ens värt att knäppa upp hölstret eftersom de skjuter hål i sin trovärdighet så bra själva.

Men deras sätt att sätta agendan i hur samtalet ska föras kring arbetsmarknadspolitik är något som verkar vara allmänt vedertaget utan någon större diskussion kring begreppen.
Vad menar jag då med detta?
Jag menar att det finns en näst intill religiös överton kring arbetets betydelse i en människas liv.
I uttalanden, debattartiklar och debatter talas det om drömmar, arbetets glädje, den nästan frälsande kraften i en anställning.
Nåja, det sista var en överdrift av undertecknad men håll med om att det inte är långt kvar innan Sven-Otto och Maud börjar ta liknande ord i sin mun.

Om jag räknar efter har jag haft åtta anställningar hittills i mitt liv som har varat längre än ett halvår, alltså sommarjobb och kortare vikariat borträknade.
En del av dessa anställningar har varit rent eftertraktansvärda, för innehållets egen karaktär eller tillståndet i en knapp arbetsmarknad.
Det har handlat om allt från skådespeleri till att baka oblater till kyrkor eller värdefull insats inom omsorg och utbildning.
Men inget av dessa arbeten, jag upprepar inget, bar på någon inneboende egen kraft för min personliga utveckling som individ.
Jag har så gott som alltid sett på mina arbeten som ett nödvändigt ont för att få mat på bordet och kläder på kroppen men själva arbetet i sig har aldrig definierat mig som människa.
Det har familj, vänner, relationen till naturen och förr i världen det jag valde att kalla Gud, gjort.

I det borgerliga språkbuket, sättet att tala om arbete och som nu av något slags tvång spillt över blockgränsen, tangerar nästan arbetets betydelse just rent religiösa proportioner.
Att det är det som definierar oss som människor över huvud taget.
Undra på att utbrändhet är en folksjukdom...

Den dagen den borgerliga retoriken (och då pratar jag om båda blockens retorik) landar i ett vardagligt sätt att tala om arbete kommer jag möjligtvis att lyssna.
Det kanske är lätt för mig att säga som hittills haft förmåga och några uns tur att med några månaders undantag när lyckats försörja mig själv och småningom min familj under hela mitt hittilsvarande liv.
Men jag känner inte igen mig i alla dessa överord om arbetets välsignande väsen, som är det vanliga sättet att omtala det bland politiker i dag.

Tagga ner lite och tala om det för vad det är.
Nödvändigt för samhälle och individ.
Inget mer.

Den "chockande" tredje parten

Min övertygelse är som sagt att likriktningen av politiken leder oss fel. Det fria samtalet och det öppna ställningstagandet blir begränsat av att till varje pris bilda majoritet bakom minsta skatteregleringsförslag. Det får folk att tappa intresset för politiken, alternativt vända sig till tokstollar a la Sverigedemokraterna.
På twitter har jag ganksa envetet kört mina sarkasmer kring blockpolitiken med den avslutande parollen "Stoppa tvåpartistaten!"

Ibland har jag dock undrat om det är jag som tillhör tokstollarna. En av dessa politiskt naiva idealister som inte fattar spelet och dess regler.
Men idag tycker jag mig ha fått några liter vatten på min kvarn. Morgonens stora nyhet i twitterflödet är att Storbritanniens ständiga trea, i skuggan och bakvattnet bakom elefanterna Tories och Labor, Liberaldemokraterna, nu har gått om båda dessa kolosser och leder, om än inte stort, men dock leder opinionsundersökningarna!
Mycket på grund av en partiledare som "går genom rutan" som det heter efter senaste TV-debatten inför det brittiska valet.
Men jag undrar om man inte kan spåra en trötthet i opinionen på polarisering?
Svaret är inte socialism eller konservatism
Argumentationstekniken vars grund är "Ameh, durå!" har nått vägs ände i Storbritannien (kan man i alla fall hoppas).

I ett land där en ensam kvarvarande Centerpartist ses som avvikare och frifräsare för att den står fast vid sitt kärnkraftmotstånd, ett land där den i all väsentligt pragmatiskt sinnade Peter Eriksson ses lätt illamående av tvång posera ansträngt leende bredvid en "allierad" kommunist, där har vi nog mycket snart en tredje part som "chockar" alla utom gräsrötterna.
Dessvärre kommer de inte heta Liberaldemokraterna i Sverige eller stå för någon realistisk pragmatik. I Sverige kommer de heta Sverigedemokraterna och ställa till med en jäkla röra...

Det etablerade parti som ställer sig vid sidan som en tredje part har allt att vinna liksom i Storbritannien.
Min naiva förhoppning var länge att det skulle heta Miljöpartiet.
Men jag lär nog få se Peter stå illamående bredvid Lars ända till slutet, vilket det nu blir.

Avvikande hållfasthet

När det talas om avvikare och frifräsare inom politiken i media denna vår intervjuas så gott som alltid Solveig Ternström (C) som gör det som alla centerpartister och alla centerpartistiska väljare gjort i alla tider, nämligen handlat och röstat efter övertygelsen att kärnkraften inte är ett säkert energislag och måste fasas ut.

För detta ses hon alltså som avvikare och frifräsare fast hon ensam företräder den linje som hennes parti traditionellt har stått för i alla tider. Vilka är avvikare och frifräsare i sammanhanget kan man fråga sig?

Jobba HÅRT!

Som småbarnsförälder har jag en obehaglig känsla av en värdeförskjutning i många barnprogram de senaste åren.
Där det förr lades tonvikt på pedagogik, relationsproblematik eller ren underhållning har det allt mer blivit tonvikt på arbete.
HÅRT arbete.

"Vi har ett STORT jobb framför oss!"
"Bara vi jobbar HÅRT ska vi klara det!"
"JOBBA PÅ!"
"BRA JOBBAT!"

Man påstår att barnprogrammen när jag var liten på 70-talet var vänstervridna och kanske var det så. Jag vill påstå att förhållandet idag är det rakt motsatta. Arbetslinjen har nått ända in till Bolibompa. Men kanske också i övriga sammanhang där barn finns?
Jag minns första gången jag reagerade på uttrycket "jobba HÅRT" i ett sammanhang till barn där det kändes lite...hårt.

2003 debuterade jag som författare med barnboken "Full rulle, Tim!" som jag skrivit tillsammans med arbetsterapeuten Annica Lindgren. Boken speglade en rullstolsburen pojkes öden och äventyr ur en lite annorlunda vinkel, nämligen helt och hållet som en spännande underhållningsbok, utan överpedagogiska pekpinnar eller ens fokus på någon uttalad diagnos hos Tim.
Ambitionen var att skriva en bok om en helt vanlig kille i rullstol och inte om en rullstolsbunden pojke. Det blev ett visst genomslag och vi blev inbjudna att berätta om och läsa ur boken till seminarier, mässor och skolor.

Ett av våra skolbesök, där vi fått en lektionstimme till vårt förfogande, avslutade vi med sedvanlig frågestund. Sedan tackade läraren oss, vände sig sedan till klassen och sa:
"Ja, nu har ni fått träffa två riktiga författare! Bara ni jobbar HÅRT kanske en dag ni som också vill bli författare kommer att bli det!"
Jag skrattade lite överraskat och betonade lusten för att lyckas. Hade vi inte tyckt att det hade varit kul att skriva den här boken, utan bara sett på det som ett HÅRT arbete, hade den aldrig blivit skriven.

Min äldsta dotter älskar att sjunga och hon har också begåvning. Vid sex års ålder har hon redan börjat lägga stämmor till låtar hon hör på radio.
Det skulle aldrig falla mig in att se stint på henne och säga:
"Bara du jobbar HÅRT kanske du en dag kan bli lika duktig som Malena Ernman! Men då krävs det HÅRT arbete! JOBBA PÅ! Du har ett STORT arbete framför dig!"

Vi har frågat henne om hon skulle vilja börja sjunga i kör och det vill hon. Dela sångens glädje med andra. En bra början tror vi. Vill hon sedan ta det vidare så småningom, vore det jätteroligt, för jag tror hon besitter en stor förmåga. Men det ska ske på hennes villkor och inte mina.
Hennes egna förväntningar och inte andras. Att hitta lusten. Balansen.

Är det något jag vill lära mina barn så är det just det. Balansen.
Att allt i livet inte måste vara HÅRT arbete.
Det är inte det som gör oss till människor.

Prolog del 2

1991 tog jag studenten. Ända sedan högstadiet hade Stiftsgården tillhörande Västerås stift, vid Siljans strand i Rättvik varit min tillflyktsort bort från vardagen.
Jag hade drabbats av ställets atmosfär när jag som konfirmand var där på läger sommaren 1987 och sedan återvänt och gått ledarkurser, hjälpt till i köket, olika temaläger och bibelkurser.

Jo, visst hade jag blivit kristen, men i Rättvik rådde mer Amandla! än Halleluja:

Varje män´ska ska leva i frihet och inte längre vara rädd
Varje män´ska ska leva i frihet och inte längre vara rädd
och till en plog ska svärdet smidas, länder ska ej läras strida
och till en plog ska svärdet smidas, länder ska ej läras strida

På detta tema ljöd ofta sångerna i mässan, jeansprästerna var våra gurus, korsen runt halsen av trä snarare än silver och guld och vi sjöng om att befria Nelson Mandela med klara trosvissa stämmor ur våra unga medelklass-strupar (ett sommarkonfirmandläger en månad gick lös på fyratusen 1987, vad det motsvarar idag vet jag inte men det var onekligen ganska homogena grupper socialt...)

Det är inte min mening att låta ironisk. Jag skulle önska att många fler ur den bekväma medelklasstillvaron fick uppleva det jag fick de där åren. Gömda flyktingar, trasiga psyken, rehabiliterade missbrukare, före detta kriminella, filosofer, nunnor, munkar, Lisbeth Palme och Desmond Tutu, för att nämna några.

Prästen Petter Wingren som även var dramaskolad och arbetade på gården fick mitt dittills förströdda teaterintresse att flamma upp. Detta ledde efter några förvirrade utflykter i Svenska Kyrkans tjänst till att jag pluggade manusförfattande i ett år på folkhögskola och halkade in på ett bananskal på det nystartade Junibacken på Djurgården i Stockholm där jag under några år försörjde mig som skådespelare och besöksvärd, på andra sidan kanalen från min uppväxts gata, men i en värld så långt ifrån den.

Avslutade artistkarriären vid millenieskiftet efter en kort tid som frilans, gifte mig, återvände till den religiösa banan och började plugga teologi i Uppsala.
Ett barnboksmanus som plitats på under några år väckte intresse hos ett par förlag och 2003 debuterade jag, samma år som jag blev pappa. Tog ett studieuppehåll för att promota boken och försörjde mig som assistent på särskola. Trivdes så bra att jag blev kvar i fem år. Följde en grupp barn med olika grader av svårigheter genom låg och mellanstadie innan jag och min hustru hösten 2007 uppfyllde vår gamla dröm om ett lugnare tempo, mindre sammanhang och riktig skog och flyttade till Dalarna.

Bor nu i villa på landet, försöker leva så klimatneutralt det går, har lämnat vurmen för färdigpaketerad religion och kallar mig agnostiker med andligt kikarsikte.

Jag drivs av tre grundläggande övertygelser:

1. Människan är en del i ett sammanhang som är större än henne själv, vilket avspeglar sig i min syn på allt från miljö till mellanmänskliga relationer och förhållandet till övriga levande varelser.

2. I ett humant samhälle får människan inte bli handelsvara - detta gäller allt från trafficing till vinst som drivkraft i vård och omsorg.

3. Det dummaste, mest egoistiska och vansinnigaste projektet människan har gett sig på är tron att något som inte slutar vara farligt för än om hundratusen år är något som är bra för mänskligheten - kärnkraften och dess avfall.

Utöver detta skräms jag av den kvävda politiska debatten i Sverige, orsakad av en blockpolitik som hämmar ett dynamiskt politiskt klimat och driver oss allt närmre något som allt mer liknar ett torftigt tvåpartisystem.

Partipolitiskt står jag närmast miljöpartiet och betalar fortfarande medlemsavgiften men sörjer det pajaseri med påtvingade happenings och presentationer av urvattnade kompromisser till följd av att ovan nämnda likriktning tvingas på en tänkande befolkning under ett valår.

Dessa tre punkter och min kritik av det framväxande tvåpartisystemet kommer vara det som färgar denna blogg.

Därmed avslutas denna prolog och jag knäpper upp mitt hölster och spänner hanen.

Göbbar och kärringar, huk er i bänkera...

Prolog

Jag växte upp på Grev Magnigatan i Stockholms innerstad, stadsdelen Östermalm, i övriga Sverige och Stockholm och inte minst hos Östermalmarna själva, betraktad som en fiiiiin stadsdel, där man är lite förmer än andra.

Så är nog bilden hos de flesta. Och visst stämmer den, till vissa delar. Men i gårdshuset där jag växte upp på 70 och 80-talet, är det nog svårt att applicera denna bild.
Där bodde en rysk tolk längst ner, medlem i APK - den Moskvatrogna falangen av den svenska kommunismen och pappa till min bästa lekkamrat i småbarnsåren, Danne, som var ett år yngre än jag och hyperbegåvad i språk. Han brukade läsa flytande ur Pellefant och Bobo för mig.
Så en översättare av allehanda litteratur ovanför oss som doftade cigarill och brukade ge mig och min syster speciella vita kakor till jul i rött snöre (han var för all del svärfar till den kände moderatpolitikern Anders Björck, men knappast själv sinnebilden av en sprättig gammelmoderat...) Jag minns att man somnade tryggt till hans skrivmaskinsknatter på kvällarna. När han småningom dog flyttade det in ett ungt par som slogs friskt men det är en annan historia...
Vidare fanns i huset ett riktigt velourpar, pappan i majongbyxor och page, mamman i murarskjorta och runda glasögon. Det jag minns bäst av dem är att deras lille son var med i Lasse Hallströms film "Två killar och en tjej" som Magnus Härenstams son, onekligen stort i en "Fem myror..."-skolad sjuttiotalskilles värld.
Och så min mamma och pappa, utan märkvärdiga titlar. Min mamma hederlig sosse av sitt Ådalen-arv (min morfar deltog som tjugofyraåring i Ådalsdemonstrationen 1931, mer om detta i senare inlägg, säkerligen), min pappa, VPK:are av 68-stammen, revolterande från sin småborgerliga uppväxt på Kungsholmen med Folkpartistiska föräldrar. Och så min moster, senare med egen familj, i lägenheten inunder.

Jag minns stämningen i huset som ganska öppen och bohemisk, sommartid stod alla dörrar öppna och vid vilket middagsbord man hamnade berodde mer på slumpen än familjetillhörighet många gånger. Och fast mina föräldrar aldrig varit särskilt högljudda med sin politiska tillhörighet fanns där små saker som skvallrade.
Jag hade till exempel en liten pip-docka i form av Mao tse Tung som stod med den Lilla röda höjd över huvudet (möjligtvis en present från APK-Roffe på nedre botten), på min gröna täckjacka lyste Atomkraft nej tack-märket synligt och min moster en trappa ner hade Che Guevara-affich på toaletten.
Jag har svårt att tro att vi var en ensam oas och light -variant av filmen "Tillsammans". Till och med Östermalm var nog färgat av tidsandan på olika sätt. Och faktum är att det ännu inte var lyx rakt igenom överallt. Mina första levnadsår fanns det ännu vedspis i köket och toalett i trappuppgången. Det var först i och med bostadsbubblan på 80-talet som den totala lyxsaneringen av Östermalm tog fart. Dess förinnan var det nog mer smältdegel än man idag kan tro.

Detta är uppväxten jag färgades av. Så kom 80-talet. Tidsandan var en annan, inte helt olik den vi lever i nu. Framgång, arbete, status. Bland klasskamraterna var MUF och Depeche Mode ledstjärnor (lite lustigt med tanke på att D.P. vid denna tid uppträdde med röda fanor på scenen och brände bilder av Margreth Tatcher...). Det var Lagerfeldt och Lacoste, spretlugg och seglarskor. Jag kände mig aldrig hemma i detta. Tillhörde kufarna. Hade skinnpaj som jag ärvt av morfar, palestinasjal och basker. Tolererad med knappast respekterad, en "noboby" bland dem som var "inne". Och faktiskt brydde jag mig inte nämnvärt, som jag minns det. Jag hade mina vänner bland övriga "kufar" och vi fick vara ifred. Och visst var jag vänster.
Men lika mycket av image och lika lite av övertygelse som mina MUF-klasskamrater.
Visst hände det att vi rök ihop verbalt med lika inlärda och grunda argument från båda håll men de stormarna blåste snart över och man respekterade tyst varandras ömsesidiga förakt.

När gymnasielinje skulle väljas var jag på det klara med två saker. Så långt från Östermalm som det bara gick och inget traditionellt
Så det blev barnskötarlinjen på Mästagymnasiet, längst ut på den norrgående pendeltågslinjen. Jag minns tydligt en av mina klasskamraters chockade replik: "Men det ger väl inga meriter!?"
Min reaktion: "Och? Inte i din värld kanske..."

Jag har aldrig ångrat mitt val. Jag trivdes väldigt bra i Märsta. Och utbildningen ledde in på vägar jag bara anade då och som gett mig otroligt mycket fram till idag. Av både erfarenhet och meriter...

Mer om detta och vad som lett fram till tillvaron som skäggig Sundbornsgubbe i nästa inlägg, för nu måste jag sluta. Fortsättning följer...