Prolog del 2

1991 tog jag studenten. Ända sedan högstadiet hade Stiftsgården tillhörande Västerås stift, vid Siljans strand i Rättvik varit min tillflyktsort bort från vardagen.
Jag hade drabbats av ställets atmosfär när jag som konfirmand var där på läger sommaren 1987 och sedan återvänt och gått ledarkurser, hjälpt till i köket, olika temaläger och bibelkurser.

Jo, visst hade jag blivit kristen, men i Rättvik rådde mer Amandla! än Halleluja:

Varje män´ska ska leva i frihet och inte längre vara rädd
Varje män´ska ska leva i frihet och inte längre vara rädd
och till en plog ska svärdet smidas, länder ska ej läras strida
och till en plog ska svärdet smidas, länder ska ej läras strida

På detta tema ljöd ofta sångerna i mässan, jeansprästerna var våra gurus, korsen runt halsen av trä snarare än silver och guld och vi sjöng om att befria Nelson Mandela med klara trosvissa stämmor ur våra unga medelklass-strupar (ett sommarkonfirmandläger en månad gick lös på fyratusen 1987, vad det motsvarar idag vet jag inte men det var onekligen ganska homogena grupper socialt...)

Det är inte min mening att låta ironisk. Jag skulle önska att många fler ur den bekväma medelklasstillvaron fick uppleva det jag fick de där åren. Gömda flyktingar, trasiga psyken, rehabiliterade missbrukare, före detta kriminella, filosofer, nunnor, munkar, Lisbeth Palme och Desmond Tutu, för att nämna några.

Prästen Petter Wingren som även var dramaskolad och arbetade på gården fick mitt dittills förströdda teaterintresse att flamma upp. Detta ledde efter några förvirrade utflykter i Svenska Kyrkans tjänst till att jag pluggade manusförfattande i ett år på folkhögskola och halkade in på ett bananskal på det nystartade Junibacken på Djurgården i Stockholm där jag under några år försörjde mig som skådespelare och besöksvärd, på andra sidan kanalen från min uppväxts gata, men i en värld så långt ifrån den.

Avslutade artistkarriären vid millenieskiftet efter en kort tid som frilans, gifte mig, återvände till den religiösa banan och började plugga teologi i Uppsala.
Ett barnboksmanus som plitats på under några år väckte intresse hos ett par förlag och 2003 debuterade jag, samma år som jag blev pappa. Tog ett studieuppehåll för att promota boken och försörjde mig som assistent på särskola. Trivdes så bra att jag blev kvar i fem år. Följde en grupp barn med olika grader av svårigheter genom låg och mellanstadie innan jag och min hustru hösten 2007 uppfyllde vår gamla dröm om ett lugnare tempo, mindre sammanhang och riktig skog och flyttade till Dalarna.

Bor nu i villa på landet, försöker leva så klimatneutralt det går, har lämnat vurmen för färdigpaketerad religion och kallar mig agnostiker med andligt kikarsikte.

Jag drivs av tre grundläggande övertygelser:

1. Människan är en del i ett sammanhang som är större än henne själv, vilket avspeglar sig i min syn på allt från miljö till mellanmänskliga relationer och förhållandet till övriga levande varelser.

2. I ett humant samhälle får människan inte bli handelsvara - detta gäller allt från trafficing till vinst som drivkraft i vård och omsorg.

3. Det dummaste, mest egoistiska och vansinnigaste projektet människan har gett sig på är tron att något som inte slutar vara farligt för än om hundratusen år är något som är bra för mänskligheten - kärnkraften och dess avfall.

Utöver detta skräms jag av den kvävda politiska debatten i Sverige, orsakad av en blockpolitik som hämmar ett dynamiskt politiskt klimat och driver oss allt närmre något som allt mer liknar ett torftigt tvåpartisystem.

Partipolitiskt står jag närmast miljöpartiet och betalar fortfarande medlemsavgiften men sörjer det pajaseri med påtvingade happenings och presentationer av urvattnade kompromisser till följd av att ovan nämnda likriktning tvingas på en tänkande befolkning under ett valår.

Dessa tre punkter och min kritik av det framväxande tvåpartisystemet kommer vara det som färgar denna blogg.

Därmed avslutas denna prolog och jag knäpper upp mitt hölster och spänner hanen.

Göbbar och kärringar, huk er i bänkera...

Prolog

Jag växte upp på Grev Magnigatan i Stockholms innerstad, stadsdelen Östermalm, i övriga Sverige och Stockholm och inte minst hos Östermalmarna själva, betraktad som en fiiiiin stadsdel, där man är lite förmer än andra.

Så är nog bilden hos de flesta. Och visst stämmer den, till vissa delar. Men i gårdshuset där jag växte upp på 70 och 80-talet, är det nog svårt att applicera denna bild.
Där bodde en rysk tolk längst ner, medlem i APK - den Moskvatrogna falangen av den svenska kommunismen och pappa till min bästa lekkamrat i småbarnsåren, Danne, som var ett år yngre än jag och hyperbegåvad i språk. Han brukade läsa flytande ur Pellefant och Bobo för mig.
Så en översättare av allehanda litteratur ovanför oss som doftade cigarill och brukade ge mig och min syster speciella vita kakor till jul i rött snöre (han var för all del svärfar till den kände moderatpolitikern Anders Björck, men knappast själv sinnebilden av en sprättig gammelmoderat...) Jag minns att man somnade tryggt till hans skrivmaskinsknatter på kvällarna. När han småningom dog flyttade det in ett ungt par som slogs friskt men det är en annan historia...
Vidare fanns i huset ett riktigt velourpar, pappan i majongbyxor och page, mamman i murarskjorta och runda glasögon. Det jag minns bäst av dem är att deras lille son var med i Lasse Hallströms film "Två killar och en tjej" som Magnus Härenstams son, onekligen stort i en "Fem myror..."-skolad sjuttiotalskilles värld.
Och så min mamma och pappa, utan märkvärdiga titlar. Min mamma hederlig sosse av sitt Ådalen-arv (min morfar deltog som tjugofyraåring i Ådalsdemonstrationen 1931, mer om detta i senare inlägg, säkerligen), min pappa, VPK:are av 68-stammen, revolterande från sin småborgerliga uppväxt på Kungsholmen med Folkpartistiska föräldrar. Och så min moster, senare med egen familj, i lägenheten inunder.

Jag minns stämningen i huset som ganska öppen och bohemisk, sommartid stod alla dörrar öppna och vid vilket middagsbord man hamnade berodde mer på slumpen än familjetillhörighet många gånger. Och fast mina föräldrar aldrig varit särskilt högljudda med sin politiska tillhörighet fanns där små saker som skvallrade.
Jag hade till exempel en liten pip-docka i form av Mao tse Tung som stod med den Lilla röda höjd över huvudet (möjligtvis en present från APK-Roffe på nedre botten), på min gröna täckjacka lyste Atomkraft nej tack-märket synligt och min moster en trappa ner hade Che Guevara-affich på toaletten.
Jag har svårt att tro att vi var en ensam oas och light -variant av filmen "Tillsammans". Till och med Östermalm var nog färgat av tidsandan på olika sätt. Och faktum är att det ännu inte var lyx rakt igenom överallt. Mina första levnadsår fanns det ännu vedspis i köket och toalett i trappuppgången. Det var först i och med bostadsbubblan på 80-talet som den totala lyxsaneringen av Östermalm tog fart. Dess förinnan var det nog mer smältdegel än man idag kan tro.

Detta är uppväxten jag färgades av. Så kom 80-talet. Tidsandan var en annan, inte helt olik den vi lever i nu. Framgång, arbete, status. Bland klasskamraterna var MUF och Depeche Mode ledstjärnor (lite lustigt med tanke på att D.P. vid denna tid uppträdde med röda fanor på scenen och brände bilder av Margreth Tatcher...). Det var Lagerfeldt och Lacoste, spretlugg och seglarskor. Jag kände mig aldrig hemma i detta. Tillhörde kufarna. Hade skinnpaj som jag ärvt av morfar, palestinasjal och basker. Tolererad med knappast respekterad, en "noboby" bland dem som var "inne". Och faktiskt brydde jag mig inte nämnvärt, som jag minns det. Jag hade mina vänner bland övriga "kufar" och vi fick vara ifred. Och visst var jag vänster.
Men lika mycket av image och lika lite av övertygelse som mina MUF-klasskamrater.
Visst hände det att vi rök ihop verbalt med lika inlärda och grunda argument från båda håll men de stormarna blåste snart över och man respekterade tyst varandras ömsesidiga förakt.

När gymnasielinje skulle väljas var jag på det klara med två saker. Så långt från Östermalm som det bara gick och inget traditionellt
Så det blev barnskötarlinjen på Mästagymnasiet, längst ut på den norrgående pendeltågslinjen. Jag minns tydligt en av mina klasskamraters chockade replik: "Men det ger väl inga meriter!?"
Min reaktion: "Och? Inte i din värld kanske..."

Jag har aldrig ångrat mitt val. Jag trivdes väldigt bra i Märsta. Och utbildningen ledde in på vägar jag bara anade då och som gett mig otroligt mycket fram till idag. Av både erfarenhet och meriter...

Mer om detta och vad som lett fram till tillvaron som skäggig Sundbornsgubbe i nästa inlägg, för nu måste jag sluta. Fortsättning följer...