Arbetet, jobbet och den heliga sysselsättningen

Jag har länge funderat på vad det är som retar upp mig så till den milda grad med den borgerliga retoriken kring sysselsättningspolitiken.
En del av mig måste medge att de är något på spåren, allt för många kapabla lämnas därhän, därom råder knappast något tvivel.

Att den rådande politiken däremot gång på gång slår katastrofalt fel, med fler fattigpensionärer och cancersjuka på arbetsförmedlingen behöver inte ältas mer. Där är Alliansen så duktiga på att skjuta sig i fötterna gång på gång, så det är knappt ens värt att knäppa upp hölstret eftersom de skjuter hål i sin trovärdighet så bra själva.

Men deras sätt att sätta agendan i hur samtalet ska föras kring arbetsmarknadspolitik är något som verkar vara allmänt vedertaget utan någon större diskussion kring begreppen.
Vad menar jag då med detta?
Jag menar att det finns en näst intill religiös överton kring arbetets betydelse i en människas liv.
I uttalanden, debattartiklar och debatter talas det om drömmar, arbetets glädje, den nästan frälsande kraften i en anställning.
Nåja, det sista var en överdrift av undertecknad men håll med om att det inte är långt kvar innan Sven-Otto och Maud börjar ta liknande ord i sin mun.

Om jag räknar efter har jag haft åtta anställningar hittills i mitt liv som har varat längre än ett halvår, alltså sommarjobb och kortare vikariat borträknade.
En del av dessa anställningar har varit rent eftertraktansvärda, för innehållets egen karaktär eller tillståndet i en knapp arbetsmarknad.
Det har handlat om allt från skådespeleri till att baka oblater till kyrkor eller värdefull insats inom omsorg och utbildning.
Men inget av dessa arbeten, jag upprepar inget, bar på någon inneboende egen kraft för min personliga utveckling som individ.
Jag har så gott som alltid sett på mina arbeten som ett nödvändigt ont för att få mat på bordet och kläder på kroppen men själva arbetet i sig har aldrig definierat mig som människa.
Det har familj, vänner, relationen till naturen och förr i världen det jag valde att kalla Gud, gjort.

I det borgerliga språkbuket, sättet att tala om arbete och som nu av något slags tvång spillt över blockgränsen, tangerar nästan arbetets betydelse just rent religiösa proportioner.
Att det är det som definierar oss som människor över huvud taget.
Undra på att utbrändhet är en folksjukdom...

Den dagen den borgerliga retoriken (och då pratar jag om båda blockens retorik) landar i ett vardagligt sätt att tala om arbete kommer jag möjligtvis att lyssna.
Det kanske är lätt för mig att säga som hittills haft förmåga och några uns tur att med några månaders undantag när lyckats försörja mig själv och småningom min familj under hela mitt hittilsvarande liv.
Men jag känner inte igen mig i alla dessa överord om arbetets välsignande väsen, som är det vanliga sättet att omtala det bland politiker i dag.

Tagga ner lite och tala om det för vad det är.
Nödvändigt för samhälle och individ.
Inget mer.

Den "chockande" tredje parten

Min övertygelse är som sagt att likriktningen av politiken leder oss fel. Det fria samtalet och det öppna ställningstagandet blir begränsat av att till varje pris bilda majoritet bakom minsta skatteregleringsförslag. Det får folk att tappa intresset för politiken, alternativt vända sig till tokstollar a la Sverigedemokraterna.
På twitter har jag ganksa envetet kört mina sarkasmer kring blockpolitiken med den avslutande parollen "Stoppa tvåpartistaten!"

Ibland har jag dock undrat om det är jag som tillhör tokstollarna. En av dessa politiskt naiva idealister som inte fattar spelet och dess regler.
Men idag tycker jag mig ha fått några liter vatten på min kvarn. Morgonens stora nyhet i twitterflödet är att Storbritanniens ständiga trea, i skuggan och bakvattnet bakom elefanterna Tories och Labor, Liberaldemokraterna, nu har gått om båda dessa kolosser och leder, om än inte stort, men dock leder opinionsundersökningarna!
Mycket på grund av en partiledare som "går genom rutan" som det heter efter senaste TV-debatten inför det brittiska valet.
Men jag undrar om man inte kan spåra en trötthet i opinionen på polarisering?
Svaret är inte socialism eller konservatism
Argumentationstekniken vars grund är "Ameh, durå!" har nått vägs ände i Storbritannien (kan man i alla fall hoppas).

I ett land där en ensam kvarvarande Centerpartist ses som avvikare och frifräsare för att den står fast vid sitt kärnkraftmotstånd, ett land där den i all väsentligt pragmatiskt sinnade Peter Eriksson ses lätt illamående av tvång posera ansträngt leende bredvid en "allierad" kommunist, där har vi nog mycket snart en tredje part som "chockar" alla utom gräsrötterna.
Dessvärre kommer de inte heta Liberaldemokraterna i Sverige eller stå för någon realistisk pragmatik. I Sverige kommer de heta Sverigedemokraterna och ställa till med en jäkla röra...

Det etablerade parti som ställer sig vid sidan som en tredje part har allt att vinna liksom i Storbritannien.
Min naiva förhoppning var länge att det skulle heta Miljöpartiet.
Men jag lär nog få se Peter stå illamående bredvid Lars ända till slutet, vilket det nu blir.

Avvikande hållfasthet

När det talas om avvikare och frifräsare inom politiken i media denna vår intervjuas så gott som alltid Solveig Ternström (C) som gör det som alla centerpartister och alla centerpartistiska väljare gjort i alla tider, nämligen handlat och röstat efter övertygelsen att kärnkraften inte är ett säkert energislag och måste fasas ut.

För detta ses hon alltså som avvikare och frifräsare fast hon ensam företräder den linje som hennes parti traditionellt har stått för i alla tider. Vilka är avvikare och frifräsare i sammanhanget kan man fråga sig?

Jobba HÅRT!

Som småbarnsförälder har jag en obehaglig känsla av en värdeförskjutning i många barnprogram de senaste åren.
Där det förr lades tonvikt på pedagogik, relationsproblematik eller ren underhållning har det allt mer blivit tonvikt på arbete.
HÅRT arbete.

"Vi har ett STORT jobb framför oss!"
"Bara vi jobbar HÅRT ska vi klara det!"
"JOBBA PÅ!"
"BRA JOBBAT!"

Man påstår att barnprogrammen när jag var liten på 70-talet var vänstervridna och kanske var det så. Jag vill påstå att förhållandet idag är det rakt motsatta. Arbetslinjen har nått ända in till Bolibompa. Men kanske också i övriga sammanhang där barn finns?
Jag minns första gången jag reagerade på uttrycket "jobba HÅRT" i ett sammanhang till barn där det kändes lite...hårt.

2003 debuterade jag som författare med barnboken "Full rulle, Tim!" som jag skrivit tillsammans med arbetsterapeuten Annica Lindgren. Boken speglade en rullstolsburen pojkes öden och äventyr ur en lite annorlunda vinkel, nämligen helt och hållet som en spännande underhållningsbok, utan överpedagogiska pekpinnar eller ens fokus på någon uttalad diagnos hos Tim.
Ambitionen var att skriva en bok om en helt vanlig kille i rullstol och inte om en rullstolsbunden pojke. Det blev ett visst genomslag och vi blev inbjudna att berätta om och läsa ur boken till seminarier, mässor och skolor.

Ett av våra skolbesök, där vi fått en lektionstimme till vårt förfogande, avslutade vi med sedvanlig frågestund. Sedan tackade läraren oss, vände sig sedan till klassen och sa:
"Ja, nu har ni fått träffa två riktiga författare! Bara ni jobbar HÅRT kanske en dag ni som också vill bli författare kommer att bli det!"
Jag skrattade lite överraskat och betonade lusten för att lyckas. Hade vi inte tyckt att det hade varit kul att skriva den här boken, utan bara sett på det som ett HÅRT arbete, hade den aldrig blivit skriven.

Min äldsta dotter älskar att sjunga och hon har också begåvning. Vid sex års ålder har hon redan börjat lägga stämmor till låtar hon hör på radio.
Det skulle aldrig falla mig in att se stint på henne och säga:
"Bara du jobbar HÅRT kanske du en dag kan bli lika duktig som Malena Ernman! Men då krävs det HÅRT arbete! JOBBA PÅ! Du har ett STORT arbete framför dig!"

Vi har frågat henne om hon skulle vilja börja sjunga i kör och det vill hon. Dela sångens glädje med andra. En bra början tror vi. Vill hon sedan ta det vidare så småningom, vore det jätteroligt, för jag tror hon besitter en stor förmåga. Men det ska ske på hennes villkor och inte mina.
Hennes egna förväntningar och inte andras. Att hitta lusten. Balansen.

Är det något jag vill lära mina barn så är det just det. Balansen.
Att allt i livet inte måste vara HÅRT arbete.
Det är inte det som gör oss till människor.