Arbetet, jobbet och den heliga sysselsättningen

Jag har länge funderat på vad det är som retar upp mig så till den milda grad med den borgerliga retoriken kring sysselsättningspolitiken.
En del av mig måste medge att de är något på spåren, allt för många kapabla lämnas därhän, därom råder knappast något tvivel.

Att den rådande politiken däremot gång på gång slår katastrofalt fel, med fler fattigpensionärer och cancersjuka på arbetsförmedlingen behöver inte ältas mer. Där är Alliansen så duktiga på att skjuta sig i fötterna gång på gång, så det är knappt ens värt att knäppa upp hölstret eftersom de skjuter hål i sin trovärdighet så bra själva.

Men deras sätt att sätta agendan i hur samtalet ska föras kring arbetsmarknadspolitik är något som verkar vara allmänt vedertaget utan någon större diskussion kring begreppen.
Vad menar jag då med detta?
Jag menar att det finns en näst intill religiös överton kring arbetets betydelse i en människas liv.
I uttalanden, debattartiklar och debatter talas det om drömmar, arbetets glädje, den nästan frälsande kraften i en anställning.
Nåja, det sista var en överdrift av undertecknad men håll med om att det inte är långt kvar innan Sven-Otto och Maud börjar ta liknande ord i sin mun.

Om jag räknar efter har jag haft åtta anställningar hittills i mitt liv som har varat längre än ett halvår, alltså sommarjobb och kortare vikariat borträknade.
En del av dessa anställningar har varit rent eftertraktansvärda, för innehållets egen karaktär eller tillståndet i en knapp arbetsmarknad.
Det har handlat om allt från skådespeleri till att baka oblater till kyrkor eller värdefull insats inom omsorg och utbildning.
Men inget av dessa arbeten, jag upprepar inget, bar på någon inneboende egen kraft för min personliga utveckling som individ.
Jag har så gott som alltid sett på mina arbeten som ett nödvändigt ont för att få mat på bordet och kläder på kroppen men själva arbetet i sig har aldrig definierat mig som människa.
Det har familj, vänner, relationen till naturen och förr i världen det jag valde att kalla Gud, gjort.

I det borgerliga språkbuket, sättet att tala om arbete och som nu av något slags tvång spillt över blockgränsen, tangerar nästan arbetets betydelse just rent religiösa proportioner.
Att det är det som definierar oss som människor över huvud taget.
Undra på att utbrändhet är en folksjukdom...

Den dagen den borgerliga retoriken (och då pratar jag om båda blockens retorik) landar i ett vardagligt sätt att tala om arbete kommer jag möjligtvis att lyssna.
Det kanske är lätt för mig att säga som hittills haft förmåga och några uns tur att med några månaders undantag när lyckats försörja mig själv och småningom min familj under hela mitt hittilsvarande liv.
Men jag känner inte igen mig i alla dessa överord om arbetets välsignande väsen, som är det vanliga sättet att omtala det bland politiker i dag.

Tagga ner lite och tala om det för vad det är.
Nödvändigt för samhälle och individ.
Inget mer.