Osäker

Mitt politiska bloggande har tvärstannat innan det knappt ens hann börja. Luften har gått ur mig i takt med att den vitala samhällsdebatten drabbats av detsamma.

Mitt tidigare parti, centern, har nyliberaliserats och slaktat sina heliga kor, likformat sig till döds. Mitt "nuvarande" (betalade medlemsavgiften för 2010 men börjar ångra mig), miljöpartiet, har ledare som krampaktigt står och ler tillsammans med företrädare för en politik de tror mindre på än den regering de ska försöka slå.

Idédebatten är död. Kompromisser fastlagda innan väljarna fått säga sitt. Sorgligt är det.
Lite handfallen står jag i min trädgård och känner allt mindre lust att slåss för organisationer som vägrar stå för någonting, som hela tiden nervöst sneglar på en medelklass som likt en treåring lägger sig på marken och skriker så fort en tank bensin kostar några kronor mer.

Likt Rosseau har jag börjat odla min trädgård och bryr mig allt mindre om pajaserier utanför den. Dock har jag skänkt pengar till Feministiskt Initiativs kampanj på twitter för bidrag till röstsedlar. Det enda partiet utanför blockcirkusen med seriösa verklighetsbaserade idéer och som dessutom vågar stå för dem. Antagligen kommer jag också använda en sådan valsedel i september. Blockcirkusen betalar jag ingen biljett till, för där finns bara clowner, inga akrobater.

Nytt valplakat från Alliansen?

Fotot taget av min goda vän Kristin, bosatt i Dubai. Och för att citera henne: "Ska man skratta eller gråta?" Tack Kristin!

Glöden, eftertanken, besvikelsen.

I går var första maj. Jag var ganska tankfull hela dagen. Jag fick mycket ur händerna, deklarerade, rensade pappershögar, städade, köpte trädgårdsmöbel på Ö&B, allt väldigt familjeorienterat.
Men mina tankar fanns på annat håll, ute bland alla dessa som valde att marschera under röda fanor, ropa ramsor och slagord.
En gång i tiden var det självklart för mig att vara där bland dem.
Min låga brann, jag sjöng Internationalen av övertygelse - jämlikhet och broderskap, krossa kapitalet!

Den sanning jag känner idag är liksom vad de flesta med tiden inser, att gråskalorna tar över och flyter ihop. Jag har mött få rent ondsinta kapitalister. Och få fridsamma och resonabla socialister. Min tro på ismerna har blivit lika urvattnad som en svensk blocköverenskommelse.

Samtidigt kan jag sakna glöden, kampen, viljan. Och tron på en Sanning. Jag förtvivlar fortfarande över obetänksamhet och ren dumhet men i grunden förstår jag att det i mycket få fall är cynism och ondska som driver någon som kämpar för sin tro, vad det än vara må.
Det man håller för sant och kärt kan dock fara iväg åt håll som man i sin iver att framhålla eller försvara tränger undan någon annan, i värsta fall skadar. Viljan att göra gott gör ont.
Vi ser det i mängden kapabla som fastnat i bidragsberoende, vi ser det i obotligt sjuka i köerna på arbetsförmedlingen som utförsäkras för att "hjälpas tillbaka".

Jag tror inte att Maud Olofssons, Fredrik Reinfelts och Sven-Otto Littorins övertro på arbetets allomfattande välsignelser för precis alla är uttryck för någon slags ondskefull slavdrivarmentalitet, möjligtvis en aning blåögd naivitet och knappa erfarenheter av egna tillkortakommanden. En välvilja som slår allvarligt fel i vissa fall och blir av ondo.

Eller förmögenhetsskatten som kommer återinföras om de rödgröna vinner valet (efter att de gröna givit upp motståndet ska poängteras, än en gång), en straffskatt på att du har haft mage att skrapa ihop lite mer slantar än andra, slantar som du redan betalat skatt på eftersom du i nio fall av tio tjänat dem genom arbete. En idé om att de som har ska hjälpa dem som inte har. Visst låter det rätt och riktigt, men två gånger på samma peng? Nja... En välvilja som slår fel och blir av ondo.

Jag är en man som älskar att fundera och resonera kring dessa ting, om hur vi ska leva i detta samhälle, om hur man tillsammans skapar en hysfad levadsmiljö för alla, mentalt, socialt och fysiskt. Jag kan bli (blir gärna, vet mina vänner...) känslosam i dessa diskussioner och kan fara iväg, i synnerhet om alkohol är inblandat... Dock studsar sällan argument även om så kanske verkar i stundens hetta. Men jag funderar ständigt, resingerar sällan. Känslomänniska, absolut!
I min andra blogg, den mer privata som jag enbart länkar till från facebook av just skälet att den rör mer privata ämnen än denna, blir jag gärna sentimental och pretentiös utan att skämmas.
Jag ser den lite som ett känsloexperiment, precis som denna är ett åsiktsexperiment.

En man som jag därför kan känna stor sympati med, en man som låter känslorna styra även i det politiska, är Marcus Birro. Utan att känna honom personligen har jag upplevt honom som en man med stort hjärta, där behovet att få och visa kärlek är själva drivkraften.
Jag känner väl igen mig i hans känslostyrda argumentation, jag känner igen hans sätt att öppenhjärtligt dela med sig av erfarenheter på det privata planet som ibland kanske sträcker sig lite längre än vad majoriteten skulle göra.
Den som följt honom känner till hans kamp att bilda familj, vi har i hans krönikor fått följa honom ända fram till graven där hans barn "som aldrig fick chansen att leva" ligger.
Han skriver nära och vackert, man känner det han känner och någon gång har jag till och med gråtit hans tårar. Jag är själv pappa, det är inte svårt att föreställa sig smärtan.
Tillslut blev han ändå pappa till, om jag minns det rätt, en pojke som heter Milo.
Det är också lätt att föreställa sig lyckan. Hans gränslösa kärlek till sin lilla familj lyser ofta igenom i hans texter. Som offentlig person har han också fört fram familjevärden som en viktig del av samhället. En god vilja, en vilja utöver det vanliga, med hjärta, sprunget ur till vissa delar dyrköpta erfarenheter.

Vi läste igår om hur Kristdemokraterna kraftsamlade i Uppsala med en tusenhövdad demonstration genom staden.
Göran Hägglund (eller någon i hans stab) kommenterade det hela på Twitter:

"På hemväg från Uppsala. Bra mobilisering. Uppgavs att det var ca 1000 personer på mötet som avslutade demonstrationen. Kylslaget med kul!"

Medveten om att Göran (eller någon i hans stab) brukar vara snabb med att replikera på kommentarer skev jag:

"Kom igen Göran, Uppsala... Alla vet att 90% av kd-anhängarna där är Livets ordare. Föga bekvämt för partiet..."

Mycket riktigt svarade Göran (eller någon i hans stab) kvickt:

"Nästan alla utsagor som börjar med "Alla vet..." är det något skumt med. Fördomsfull?"

Jag svarade:

"Bott i Uppsala. Läst teologi. Grottat med ganska trångsynta "bröder och systrar". Fördomarna låg inte hos mig..."

Göran (eller någon i hans stab) :

"Är det fler som inte borde få gå på politiska möten eller rösta i din värld?"

Som alla läst hade jag inte med ett ord sagt något om mötes eller röstförbud, men valde att plocka upp handsken, inte för att jag på något sätt står för det som påstods men för att kanske dela ut ett litet nålstick. Skrev:

"Tja...Sådana som jämnställer homosexualitet med pedofili till exempel..."

Göran (eller någon i hans stab) :

" ;-)"

Thats it! Vad den blinkande smileyn egentligen betydde blev jag inte klok på, så jag tillade:

"Du hade några av dem där, tro mig!"

Om det handlade om att jag ställde Göran (eller någon i hans stab) svarslös och "vann" diskussionen eller om Göran (eller någon i hans stab) inte längre hade tid för min ringa person låter jag vara osagt men någon mer replik kom inte.
Jag är, utan att ha varit där, tämligen övertygad om att mitt påstående stämde in på ett övertygande antal av mötesdeltagarna i Uppsala i går, även om jag kan ge Göran (eller någon i hans stab) rätt i att uttrycket "Alla vet..." är något man bör undvika i en seriös debatt.

Huvudtalare i detta möte som Görans (eller någon i hans stab) och min lilla minidebatt på twitter handlade om, var Marcus Birro. Enligt någon skribent, från vilket medium har jag glömt, höll han ett "brandtal" för familjen.
Enligt tidningen Världen idag, vilken står trosrörelsen nära, (där bland annat Livets ord ingår), vars artikel jag länkar till nedan, ska Birro bland annat ha sagt:

"Det borde egentligen vara förbjudet för föräldrar att skilja sig innan barnet fyllt två år!"

En appell som enligt tidningen fick applåder.

Så, där stod han, en av mina förebilder bland skribenter, framför människor som jämnställer homosexuella med pedofiler, kvinnor som gör abort med mördare o.s.v och talar om skilsmässoförbud och får applåder...
Att säga att jag är besviken är en underdrift.

Jag kan förstå hans vilja, till och med den menade godheten i hans vilja.

Men oj, Marcus, så fel det blev!

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=7530&Itemid=98